Sparat under: Uncategorized
Det är ju semledagen idag! Här är det pannkakedagen. Adam och Andy tyckte den engelska översättningen på Fettisdagen var briljant, Fat Tuesday. Och att semlorna såg väldigt intressanta ut. Blir varken semla eller pannkakor för min del. Kanske pannkakor nästa vecka, när jag fått lön.
Segt som sirap i minusgrader att komma upp idag. Och ovanligt för mig så låg jag kvar i sängen och blinkade i nästan 10 minuter efter larmet väckt mig ur skönhetssömnen. Men eftersom jag inte åker tåg längre så är inte varje försenad minut ett risktagande på morgonen. Kanske bara innebär att jag hamnar i kö någonstans på vägen till jobbet. Vilket jag inte gjorde mer än vanligt. Nästan alltid kö till rondellen till Blackwater Valley Route.
Men inte på denna kartan.
Jag verkar ha bytt namn här. Till Karoline. Vart försvann mitt a? Två personer har nu kallat mig Karoline, i mail. Sue och Gemma. Jag funderar på att rätta dem. Karoline är inte här. Existerar inte. Men KarolinA gör det. Får göra som jag gjorde med Dan Bülow, han envisades med att kalla mig Karoline, tills jag på första provet skrev KarolinA. He got the message.
Eller så utvecklar det hela sig och till slut heter jag Carol. Jag måste stoppa det här. Det går inte.
Peas!
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: Älmhult, Guildford Flames, Saikok
Har precis läst på smp.se att Stationen och Saikok måste stänga om tre veckor. Två av Älmhults bästa matställen. Är det ingen i Älmhult som tänker demonstrera eller vad som helst åt det? Hur går snacket egentligen i lilla byn? Saikok som med kinan är i princip enda matstället som inte har pizza/kebab på menyn. Saikok som velat bygga ut, men självklart med en gnällande Elme som satte stopp för det. (Enligt vad jag har hört)
Jag blir engagerad här borta ju! Något måste göras för att rädda Saikok! Gör något då! Nu!
För övrigt tror jag att Daniella har smittat mig med sin förkylning. Fantastiskt. Och på lördag ska jag och Göran gå på ishockey. Guildford Flames mot Peterborough Phantoms.
Sassa brassa mandelmassa!
xo
Sparat under: Uncategorized
30 cm snö. Jag kan inte minnas när jag senast såg så mycket snö. Men jag trodde inte att jag skulle se så mycket snö i England.
Med vinterskruden blev allt så vackert. Den svarta asfalten, nakna trädgrenar, slitna och leriga gräsmattor, upptrampade grusgångar gömdes under vit krambar kyla.
Och i takt med att folk vaknade, blev England mer och mer paralyserat. Vägarna plogades upp av bilister som trotsade väglaget med sina sommardäck, tågen slutade rulla. En del tåg kom säkert inte iväg av den enkla anledningen att tågföraren inte kunde ta sig till jobbet.
Snö, snö, snö
Englands invånare uppmanades att inte ge sig ut. Skolorna stängdes. Jag tog mig ner till tågstationen för att se vad som hände. Väntande folk på platformen. Skyltar med handskriven text som uppmanade folk att inte resa. Meddelanden som ropades ut.
”Ni kanske kan nå er destination, men vi kan inte garantera att ni kan ta er hem igen.”
Paul accepterade att jag inte kunde ta mig från Guildford. Han sa till mig att definitivt inte köra. Så jag gick en runda i Guildford. Och insåg vilken upplevelse snön var för så många. Överallt folk som tog kort, leende ansikten med gnistrande ögon.
Kom hem, åt, vilade och gick bort till 16 Leas Road för att bygga snögubbe med Helder och Deepak. Första gången de var med om snö båda två. Vi hade bestämt oss för att göra en bättre snögubbe än deras granne. Hon upptäckte vad vi gjorde, och snöbollskrig utbröt med ett plank som siktförstörare.
Det blev den bästa snögubbe jag varit med om att göra. Och jag var nostalgisk och tänkte på snöbollslyktor och när vi byggde ett litet fort med rutschkana som vi gled nerför i galonbyxor.
Heavy metal snow man
När snögubben stod stolt och rockande i trädgården gick vi för en öl, inga pubar hade mat att servera pga snön, men Burger King hade. Vi drömde om att gå på bio, men bion var stängd. Min kära nyinköpta bil, Rose, vilade under ett tjockt vitt täcke. På vägen tillbaka snöbollskrig. Eller famnar med snö som kastades över alla.
Igår var det nytt försök att ta mig från Guildford. Bil kändes sådär lämpligt. Tog mig till stationen. Ingen information om tågtider. Efter cirka 20 minuters stampande kom tåget. Två timmar senare kommer jag till Farnborough och har tur och hittar Othi längst fram i taxikön.
Men idag. Idag var dagen Rose skulle grävas fram ur snön. Det tog mig en halvtimme att få bort snö och is. Med ett plastkort, för jag hade ju ingen isskrapa. Sedan var det jag, Rose och navigatordamen som styrde kosan mot Sherwoodskogen.
Och jag insåg ikväll att det inte fälldes en enda kommentar om hur många jag hade kört över på vägen till jobbet. Halleluja!
xo
