Sparat under: Update
PANG
Fyra fönster står fullt öppna (det går inte att öppna fler fullt i hela byggnaden), fläkt under skrivbordet som blåser mer varm luft än sval. Värmen på kontoret är här. Temperaturmätaren på Dave’s skärm säger 33 grader.
Jag har kjol och linne, mindre kläder accepteras nog inte. Värre för killarna som måste ha långbyxor.
Jag håller ett öga på åttondelsfinalen i Wimbledon mellan Robin Söderling och Roger Federer. Det ser inte bra ut för Robin för tillfället med 2-0 i set till Federer.
Helgen gick förbi i svettens tecken. Varmt alltså. Lördagen spenderades hemma, förutom en liten avstickare till Godalming trakten med Göran för att se en rugby match mellan Guildford Giants och Greenwich Admirals. Där en av mina facebook flirtar (som jag aldrig träffat) spelade. Det var intressant, hett av sol och hett av hets och psykningar som roade oss få åskådare. Vi ojade över grymma tacklingar, beundrade deras dumhet att kollidera med muskler och fnissade när de tog tag i benen och fällde. Inget filmande, inget fjantigt haltande. Ronaldo hade inte klarat 5 minuter.
Söndagen sa en dag till med hetta. Vi tog flykten till utomhuspoolen i Guildford igen.
Pernilla följde hypen och uppgraderade till en iPhone. Jag övergav mina principer och frågade om jag fick låna hennes BlackBerry nu då. Jag som sa att det jag gillade mitt företag var att det inte fanns nån BlackBerry här. Nu är jag en av dem (jag tror nya lagerchefen Byron har en) som har en. Men den är smidig. Och det finns en modell som är vit. Den får mig att dregla. Den vill jag ha.
Ben som Nina dejtar, har kanske en hittat en kille för mig att dejta. Miles. 30ish. Lång. Och en annan bit information jag inte delar med mig här, och som jag inte hade behövt veta innan jag ens träffat honom. Hur visste Ben det undrar jag. Ben skulle ge Miles mitt nummer idag, får väl se vad som händer om något händer.
På fredag vid denna tiden boardar jag planet till Amsterdam. Hell yeah!
Sparat under: Out and about, Update | Etiketter: förkylning, jobb, London, pub, shepherds bush, soundtrack of our lives, web
Efter två dagar hemma med täppt näsa, halsont och otrevlig hosta är jag tillbaka på jobbet.
Med inställningen att försöka positivera upp min attityd till jubbet. Den grusades så fort jag fick veta att D hade gjort lite ändringar på ordrar, men självklart inte brytt sig om att upplysa mig om det. Såååå… ja…
Var och såg Soundtrack of our lives i Shepherds Bush i tisdags med Malvin. En mycket trevlig kväll, trots rinnande näsa och hostattack vid minsta skrattattack. De var bra live, mycket karaktär i dem. I jakt på pub innan stället öppnade, råkade vi gå in på ett ställe som nog lämnade ett spår i våra hjärtan. Vi kom in i en varm och fuktig lokal och vid en vandrande blick insåg vi att medelåldern låg runt pensionärnivå. Trots det ställde vi oss vid baren, tittade på varandra med mild skräck i blickarna, nickade om att gå tillbaka ut och vände på klacken. Förvånade och chockade ut i solljuset igen och lugnade oss inte förrän vi hade hittat en vettig pub och fått våra öl.
Kände mig lite bättre igår, men bestämde mig för en extra vilodag ändå. Vilket var ett smart drag, för idag är jag mycket bättre.
Träffade Adams pappa, Barry, igår för diskussion om att göra en webbsida åt honom. Från design till litet admingränssnitt. Så det är mer business med familjen Knapp. Först var det bilen, som jag köpte av Adams lillebror Sam, och nu webbsidebygg åt hans pappa. Men det är en väldans trevlig familj att ha och göra med.
Häpp.
Back to work.
Sparat under: Out and about
Medans Sverige vaknade bakfyllda till en midsommardag, med stelnad grädde i håret, mosade jordgubbar i armhålorna och rödprickig av knott och myggbett, gick jag och syster upp i nästan ottan för att göra oss fina.
Vår dag för vårt första Royal Ascot besök hade kommit. Vädret såg både lovande ut och inte. Så länge det inte skulle regna tänkte vi inte klaga.
(Och vi glömde både paraply och solglasögon)
Sminkning, göra något med håret, håret blev inte som jag hade tänkt mig, lät det vara utsläppt istället.
Kl 9 kom Nina och Ben. Ben var snäll nog att köra oss dit. Vi hämtade Lemba på Woking station, drack lite bubbel medans vi väntade.
Vi kom dit innan rusning och var sedan trafikens ”något-att-vila-ögonen-på” när de satt i kö, medans vi drack mer bubbel. Det var bara jag och Nina som inte jobbade på Johnson&Johnson.
Väl inne gick vi direkt till baren och köpte dricka. Mer dricka. Sen mat.
Vi såg drottningen komma dit, vi gick och köpte mer dricka. Jag och Pernilla vann på hästarna vi hade satsat på i första racet. £66.50 blev det, vi satsade £3.
Fötterna blev trötta, vi spelade på en häst till, men det gick inte lika bra för honom. Duff hette den. Duff Beer tänkte jag när jag först såg namnet.
Överallt var det fina klänningar, fina hattar, fina skor. Stiliga män i kostym eller frack. Höghatt eller ingen hatt. Lagom varmt, inget regn, ingen gassande sol.
En mycket mycket trevlig dag.
Sparat under: Ehmm
Jag känner mig som en klimakteriekossa.Värmevågen på kontoret har till slut slagit klorna i mig. Adam är i chock. Jag öppnade precis fönstret bakom mig på vid gavel.
Jag har för mycket kläder på mig. Det är nog dags att börja med kjol. Imorgon.
Och så innehåller min iPod inget spännande längre. Den behöver lite uppfräschning. Och jag undrar… är det acceptabelt att radera låtar från ett album av den enkla anledningen att de inte är bra och därmed tar upp värdefull kilobyte plats? Eller ska de vara kvar för de är utgör en helhet, som slutar vara en helhet om de raderas för att de inte är lika bra. Det är ju elittänk. Tänk om jag några år senare ser på den ”dåliga” låten med nya öron och inser att den är ju bra. Men deletar jag den får den inte sin andra chans.
Eller tredje. Fjärde. På det femte ska det ske.
Jag försökte rengöra min skärm från the fat mans pekande finger. Lyckades inte. Satans bubbelskit.
På tal om skit. Shit pommes frites vilken floater nån av oss damer här i huset hade lämnat på ena toaletten. Imponerande. Jag valde toabåset bredvid istället. Lät floatern vara till någon annan för beundran.
Jobbet kallar, men inte plikten.
Ciao
Sparat under: Ehmm | Etiketter: London, Jill, church, aussies, kiwis, sydafrikaner, klubb
En kyrka för the sinners. Syndarna. En klubb i norra London som bara är öppen 12-16 på söndagar. Öl eller cider på burk, Smirnoff i plastflaska, kan bara köpa 3 åt gången. Du får dem i en plastpåse.
Du befinner dig i en konsertlokal, med fullt av Aussies, Kiwis och Sydafrikaner. Och en hel drös andra nationaliteter. De flesta är utklädda. En del inte. En del har varit uppe och festat hela natten. En del inte.
Publiken filmas hela tiden, visas på storskärmar. Fullt med folk. Bra musik. Dans. Galna människor. Mindre galna människor. Allt sker mitt på dagen. Vilket är lätt att glömma där inne. Och efteråt är det lättare att säga vilken galen kväll istället för vilken galen dag.
Gick dit med Jill, som var rätt förkyld, men hade gett sig fan ändå på att vi skulle dit nu när jag var i London. Jag hade huvudvärk och var inte så värst sugen, en varsin drink innan vi stack. Såg utklädda människor på tunnelbanan.
Men när min enorma väska var lämnad i garderoben, vi hade varsin påse med dricka i handen och mustascherna var på (vår sista-minuten-utklädnad) kom vi i stämning. Dricka och dansa. Komiker på scenen. Tävlingar. Och en strippa. Allt på en (för de religiösa) helig söndag. We are the sinners.
Två hångel och ett span senare var det stängningsdags. Ut i bländande dagsljus, bland nyktra människor. Ingen fortsättning till Walkabout för min och Jills del.
Get drunk, snog a stranger and behave when you leave.
Jag vill tillbaka dit igen på söndag.
Sparat under: Ehmm | Etiketter: amsterdam, danskar, googla, Jill, London, mänsklighet, Stockholm
The mother of all bortförklaringar till att inte hjälpa till med något. Jag har inte använt den, men drömmer om att göra det. En dag kanske.
Mitt hår är skitigt. Tefloneffekt kan man också kalla det. Det är exakt en vecka sedan idag sen jag tvättade det. Allt för att bevara färgen. Det är viktigt att hålla färgen. I de flesta kortspel. Men jag är ingen korthaj. Mer som en kortdelfin kanske.
Min tro på mänskligheten (it bruises like a peach) får sig en knäpp på näsan varje gång jag går in på en blog som en 18årig fakeblond Stockholmstjej äger. Kissie kallar hon sig. Googla det, för jag vill inte länka henne från min blog. Jag vet inte vad konsekvenserna blir för min blogs tro på mänskligheten.
Hon skriver egentligen inget vettigt alls, så jag förstår inte varför hon har så många ”fans”. Kanske är de flesta där av samma anledning som jag, att hålla motivationen igång till att inte flytta till Stockholm. Jag hoppas det.
Nog om henne.
Mer om mig.
Imorgon är det fredag. På lördag blir det powerfest extreme style med Jill. Hon fick förra helgen insidertips om var danskarna hänger i London. Så yes, dane stalking på lördag. Och så är jag sprickfärdig som en blodfylld fästing på att höra hennes krigshistoria från förra helgen.
Köpte flygbiljett till Amsterdam igår. 3-5 juli. Det är snart. Lämnar er med den nyheten.
Over and out
Det anlände en ny Prism anställd idag. Han är nya managern för Jamie Oliver kontot. Och han heter Jamie.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att han påminner extremt mycket om killen jag dejtade i november förra året. Luke. Eller Terriern som jag till slut kallade honom. Än så länge, det som skiljer dem åt mest är att Jamie har lite mer isolering. Men å andra sidan hade Terriern haft mer isolering innan.
Och dessvärre skickades jag ner på en lite otrevlig tripp down memory lane.
Men för övrigt är det onsdag. Vi var alla lite sjusovare idag, för Göran glömde ställa klockan och jag tänkte när klockan ringde 06:15 att jag ligger kvar tills jag hör Göran i köket. Vaknade till, klockan var 06:32 och det var fortfarande tyst. Gick upp, kikade in till Pernilla o Göran, som båda låg kvar.
Vädret är grått. Men efter jobbet är den veckoliga ölen med Barbara. Får la se om bartendern jobbar.
Peas!
Är kär i UK’s/kontorets sarkastiska humor idag.
Gymet 05:10. It’s not natural, man.
Vi funderade. På att testa gymet kvällstid nästa vecka. Kanske, kanske, kanske är det inte så många svettiga människor där att du kan slicka deras salta nackar. Eller armar, whatever rocks your boat. Kanske är det mycket folk, men inte för mycket.
Min nagel som jag jag böjde, där den inte borde kunna böjas, i söndags natt ser lite lustig ut. Ser ut som att det är var under den. Mysigt.
Annars gillar jag min rockabilly look-alike-look jag fick till idag. Eller mitt försök att dölja ett SKITIGT hår. I mitt försök att vänja mitt tidigare bortskämda hår med en tvätt i veckan. Jag låter riktigt het. Men jag duschar resten av kroppen. Oftare.
Rökare tar rökpauser. Jag borde få ta bloggpauser.
There’s no such thing as second-hand-blogging.
Eller som jag läste på en blogg tidigare idag, (nån tonårig blond Älmhultstjej):
”Maybe this schoollife is taking of it’s rights?”
2009’s första Sverigeturné är avklarad.
Tillbaka på gråa kontoret, tillbaka till Andy’s svordomar åt ringande telefon, tillbaka till snabbkaffe, tillbaka till min älskade Rose.
Det kändes konstigt att köra i Sverige, fick tänka flera gånger vilken sida jag skulle vara på vid svängar ut på gator. Men kändes inte alls konstigt att vara tillbaka i Ääänglandet och köra.
Men det var en trevlig turné. Det var så väldigt trevligt och underbart att se bekanta ansikten och få kramar. Jag önskar jag hade kunnat ta med mina godingar från ICOM över hit.
Det var inte tillräckligt med tid som vanligt att spendera med vänner och familj. Och återigen insåg jag att det jag just nu vill ha allra mest, känns alldeles för onåbart i Ääängland. Min egen lägenhet. Med mina möbler, mina tavlor, mina köksredskap, mina växter, mina dammråttor.
Inombords finns det en rädsla för att flytta. Komma ensam till en ny stad, med nytt system att ta sig in i, nytt språk. Hade varit skönt och göra det med någon mer än mitt alter ego. Men den rädslan kanske drar sig undan med tiden.
Men just nu ska jag tänka på turnédagarna och diskret fnissa åt
Sansa dig pöjk – Micke Eliassons imitation av radioreklam
Sjöändan – Min ihopblandning av slutändan och bildekal där det stod Sjölunds…
Inredare med särkompetens – Nicole’s sköna felhörning när en tjej sa vad hon pluggade
Allting ordnar sig i sjöändan.
