Det började som en vanlig torsdag. Helt vanlig torsdag. Jag var på jobbet vid 07:20-tiden. Som vanligt. M kom till jobbet lite mer än en timme senare. Som vanligt. Vi satt och jobbade vid varsin dator som vanligt. Tittade på varandra då och då som vanligt. Jag förberedde inför två (eller var det tre?), usabilitytester. De skulle hålla på från 09:45 till 11:45. Jag skulle vara i H-huset. Jag gick över dit cirka fem minuter innan det skulle börja. Genomförde testerna, diskuterade med beställaren efteråt vad som kommit upp under testerna.
Det var dags för lunch och jag gick tillbaka till D-huset. Möter Magnus och Martin på vägen dit. Martin säger att min bror försökt få tag på mig. Ringde receptionen och allt. ”Det låter ju inte bra” sa jag. ”Det verkade allvarligt” sa Martin. Och berättade att receptionen hade pratat med Jerry för att försöka få tag på mig.
Jag fortsatte upp till kontoret med oroväckande pirr i kroppen. Ser lappen från Jerry på min skärm när jag kommer till skrivbordet. Jerry kommer in och säger att min bror försökt få tag på mig. Att det verkade allvarligt.
Jag ser alla missade samtal på min privata mobil och min jobbmobil. Tar jobbmobilen och ringer upp lillebror. ”Hej, hur är läget?” säger lillebror. ”Vad är det som har hänt?” säger jag direkt. Är på väg in i ett mötesrum för att kunna prata ostört.
”Pappa har blivit påkörd”
”Jag och Nicole är på väg till Lund. Vi hämtar upp dig. Pappa ska till Lund. Han har opererats och är nedsövd.”
Jag kände hur hela jag skakade. Miljoner frågor rusade genom huvudet. Samtidigt som det kändes som att jag inte kunde tänka alls.
Gick ut från mötesrummet. Letade upp min projektledare. Berättade vad som hade hänt. Det var svårt utan att börja gråta. ”Gå” sa han. ”Strunta i jobbet”.
Berättade för M på chatten. Såg hur han blev orolig. Berättade för min chef. ”Gå och var med din familj” sa hon.
Det skulle dröja ännu en timme innan lillebror och Nicole skulle hämta mig. Tänkte att jag måste äta. Åt min lunch. Kände hur jag fortfarande skakade. Satte mig vid mitt skrivbord. Mailade beställaren om vad som hänt och att jag måste lämna jobbet.
Satt sen bara och väntade. Johan (projektledaren) kom och kollade till mig. Frågade om det var allvarligt. Jag vet inte sa jag. Tänkte, och sa nog det också, att det verkar stabilt. Undrade om det var onödigt att jag lämnade jobbet.
M sa att han ville krama om mig. Jag bad honom gå med mig ner sen när lillebror och Nicole kom.
Strax efter kl 13 var de vid Axis. Nicole behövde gå på toa så de kom in i byggnaden. M följde med mig ner. Jag sa att han skulle få träffa min bror och Nicole. Första mötet under kaotiska omständigheter.
M sa till mig att ringa om jag behövde bli hämtad, få mat, vad som helst. En kram sen gick han upp till kontoret och vi åkte in till Lund för att äta något. Monica hade inte ringt ännu. Hon skulle göra det när de var i Lund.
Vi käkade på en thairestaurang. Det var bara vi där, lunchrusningen var ju över, vilket var skönt. Vi satt och pratade om alldagliga saker. Om pappa. Jag försökte få fram information om vad som hänt. Lillebror visste inte så mycket. Allt kändes surrealistiskt.
När lillebror torkade bort sås från min haka skrattade vi.
Sara ringde tio över två och berättade att de var på röntgen. Vi hade ätit klart så vi lämnade. Gick till apoteket först för att köpa plåster.
Sen körde vi till sjukhuset. På vägen dit ringde Sara eller Monica och sa att pappa hade skickats till operation. De satt på våning 10. Vi kom till sjukhuset, parkerade och visste sen inte vart vi skulle gå. Vi hittade akutmottagningen, vi gick in för att fråga vart vi skulle ta vägen. Två damer satt i luckan, fullt upptagna med något. Fick ett otrevligt bemötande när vi frågade hur vi hittade till våning 10.
Vi gick ut igen, gick runt sjukhuset och hittade stora entrén. Fick fråga igen vilken hisshall vi skulle till för att komma till våning 10. Kliver in i hissen, trycker på 10 och kollar vad det står om våning 10. Neurokirurgisk klinik. NIVA – neurointensiven. Tyngden i det ordet. Neurointensiven.
Vi hittade avdelningen, gick ner till dagrummet. Såg Monica och Sara där inne. Såg hur ledsen Monica var.
Jag tror jag tänkte att om Monica är så ledsen kan det inte vara bra. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Monica berättade att pappa hade skickats direkt till operation efter röntgen. Han hade en blödning i huvudet. Allt kändes så ofattbart.
Det enda vi nu kunde göra var att vänta. Försöka förstå vad som hade hänt. Det sades att pappa hade klivit rätt ut i vägen. Vi ville inte tro på det. Pappa som är försiktigheten själv.
Då och då kom tårarna. Det konstiga var att tiden gick så snabbt. En timme kunde kännas som 10 minuter. Trots att det enda vi gjorde var att sitta i anhörigrummet och vänta.
Tror det var vid halv sju som en läkare kom och berättade att operationen hade gått bra. Mycket mer av det läkaren sa kommer jag inte ihåg. Men vi förstod att läget var allvarligt. Det var stabilt men det var allvarligt. De hade satt dit en tryckmätare så att de skulle kunna ha koll på trycket i pappas hjärna.
Pappa skulle snart komma upp till sitt rum och vi skulle få gå in till honom när de var klara med inkoppling av diverse saker. Monica och Sara försökte förbereda oss på att vi knappt skulle känna igen pappa. Hans ansikte var väldigt svullet. Men att vi skulle vara starka när vi var hos honom, försöka hålla tillbaka tårarna till utanför hans rum.
Jag och Monica gick in först till honom. Jag försökte stålsätta mig, men visste ju inte vad jag skulle få se. Jag tror det första jag såg var hans ansikte. Det var knappt att det såg ut som pappa. Hans ansikte svullet, ögonlocken och området kring ögonen alldeles blått och rött. Bandaget runt hans huvud. Alla slangar. Respiratorn.
Det gjorde otroligt ont att se pappa så. Och det var först då kanske som det kändes verkligt. Men samtidigt inte.
”Älskade pappa” tänkte jag om och om igen.
Jag var inte där inne så länge. Gick till anhörigrummet för att hämta lillebror. Så fort jag lämnade pappas rum trängde tårarna fram.
Vi var inte kvar så länge. Läkare och sköterskor sa till oss att åka hem och vila. Att vi måste spara våra krafter till senare. Lillebror, Nicole och jag åkte till Malmö. De skulle sova hos mig. Vi skulle vara på sjukhuset igen morgonen efter.
Vi gick och hämtade pizza. Jag ringde M under tiden vi väntade. Jag var i förnekelse och tänkte att det inte var så farligt det här. Kommer egentligen inte ihåg så mycket av det samtalet.
Vi åt pizzan och sen gick vi i princip och la oss. Med varsin telefon nära ifall Monica skulle ringa under natten. Allting snurrade. Världen kändes dimmig. Världen hade vänts upp och ner. Skakats om och kastats runt.
Till slut somnade jag. För att vakna till en värld jag inte längre kände igen.
Have fun / Try hard / be kind 