2014

2014. Du var ett år bland alla andra. Men ändå inte. Ett sjukt tungt år. Det känns som att du innehöll fler tårar än skratt. Olika sorters förluster. Vandring utan karta och kompass. Dead-ends och ändlösa raksträckor. Tittar tillbaka på året genom bilder tagna med telefonen. Hittar ljusglimtar. Bildbevis från ett par galet roliga kvällar. Bilder på nyblivna personer som växer så det knakar. Jag har stått på ödesmättade stränder. Tittat på spår av hemskheter. Ätit konstiga saker. Druckit gott.

Jag väljer att fokusera på det som varit bra. Även om en stor sorg ständigt legat under en skör yta så har det ibland varit bra. Tar med mig dessa ögonblick och personer och vårdar dem ömt.

Marina. Mexiko.

Kärlek. Jobbet.

Gratiskväll. Malmö.

Pirat. Älmhult

Legokväll. Jobbet.

Dans. Älmhult.

Dagen efter dans. Älmhult.

The Handsome Family. KBH.

Valter. Växjö.

Charlie. Växjö.

Weeping Willows. Halmstad.

Mike & Monika. Prag.

Sitt. Malmö.

Bittersweet hej då. Lund.

Utomhusbowling. Malmö.

Moules mariniere. Malmö.

Trendsetter. Malmö.

Träningsåret. Malmö.

Awesomeness. London.

Charlie. Newland’s Corner.

Champagne. Paris.

Dubbel kärlek. Paris.

30! Älmhult.

Fiske. Råshult.

Charlie. Växjö.

Valter. Växjö.

Omaha beach. Normandie.

Zladden. Malmö.

The Handsome Family. Malmö.

Pärlor med R. Malmö.

Årets projekt. Malmö-Prag.

Arenadans. Malmö

Lillejulafton

För ett år sedan var jag i Los Angeles. Idag har jag varit i ett annat LA. Landskrona.

Mini-julbord. Julklappar. Morgonrock, en box rödvin och en ask Aladdin. Julledigheten sorted.

Vi åkte därifrån en kudde rikare dessutom. Den vita pälskudden har fått en pälspartner. Vi har en isbjörn och en varg i soffan nu. En björnfäll framför en eldstad saknas.

Imorgon julafton i Viken. Första julen tillsammans med Mattias. Julafton för ett år sedan spenderade jag på egen hand i Los Angeles fylld av ångest. En taxiresa genom staden till huset i Six Feet Under. Den vänliga taxichauffören tog ett foto på mig. Undrade om jag skulle köpa huset. Blev sedan förföljd av en ekorre i Griffith Park. Hen erbjöd mig nötter.

Nä, det gjorde hen inte.

Wifi på ett Starbucks. Chatt med Mattias som hade agerat jultomte i Viken. Marina skulle anlända dagen efter. Annars hade jag avbrutit resan och dragit hem. Jag var på fel plats.

Det var då. Nu är nu.

God Jul.

November rain i december

Advent numero tvao. Ett par plusgrader. Regn.

Och blåst.

Sådan där blåst i denna säsong som gör ansiktet lite förlamat. När en kommer inomhus i varma grader, grimaserar vi, men lite syns. Som när en botoxad person är arg, ledsen, glad och antal synliga spår av det i dess ansikte är zip, nada, noll.

Forever young. Brought to you by Malmö.

Guilty pleasure

The real housewives of Beverly Hills.

The real housewives of New York.

Dessa två serier är mina guilty pleasures. Jag kan inte låta bli att kolla på dem. Jag både fascineras och… inte äcklas, men nån slags motsats till fascination. Deras liv är så långt ifrån mitt eget, och skulle inte vilja leva det livet (tror jag, även om de verkar ha mycket tid att förfoga fritt). En del av dem är entreprenörer, en del verkar bara vara levande reklam för botox. En del har blivit misshandlade av sin make, en del har blivit lämnade för andra kvinnor. Jag gissar att deras ex-makar pungar ut med rejält underhåll till både barn och ex-fru. Förutom hon som blev misshandlad, för han hängde sig tydligen efter att hon till slut samlade kraft att lämna honom.

Men varje avsnitt handlar alltid om att minst två av kvinnorna i sällskapet har i någon form bråkat med varandra. Och det snackas/kacklas nåt otroligt. Det verkar alltid vara nån slags fest, middagsbjudning eller resa iväg någonstans.

Något avsnitt i Beverly Hills pratade maken om hur en duktig hemmafru skulle vara. Och jag tänker att dessa kvinnor troligtvis har ganska höga krav på sig av sina män som tjänar alla dessa pengar som gör att de bor i ett hus du går vilse i, med personal som lagar maten till dina middagsbjudningar och så vidare. Samt att de säkert har krav på sig att se perfekta ut, 20 år yngre i ansiktet än på pappret. Men jäklar vad de dricker vin. Och dyra sorter.

Så jag tittar på dessa program och uppskattar mitt liv här i novembergråa Sverige i min lägenhet jag inte går vilse i, där jag inte behöver inte se 20 år yngre ut (ännu) (samt: hur sjukt hade det varit om jag skulle sett ut att vara 12 år? Då hade vi haft problem), men kanske lite avundsjuk på vinet.

Mortified Sweden

Marina berättade om en dokumentär som hette Mortified Nation. Som handlade om att folk läser högt ur sina gamla dagböcker inför publik. Självklart ett amerikanskt fenomen. Som även fanns i Malmö.

En dag kom hon och sa: Det är Skambyrån på Moriskan 14 november! Vill ni med?
Jomen självklart sa jag.

Igår var det 14 november. Och vi infann oss på Moriska paviljongen för att… ja, lyssna på folk läsa ur sina gamla dagböcker.

Det var endast kvinnor. Åldersspannet var 28-50+. Det var dagböcker från när de var tonåringar eller på väg in i tonåren. Det var ”Kära dagbok, jag är kär! Och denna gången är det på riktigt!” eller ”Jag har fått min mens!” eller ”Jag var en kommunist på en jordbrukarskola”. En tjej, då 11 år, var väldigt upprörd över att hennes föräldrar hade köpt Barnboken. Hon höll inte alls med om beskrivningen av en 11-årig tjej.

Publiken skrattade igenkännande, aaawwade, skakade leende på sina huvuden, kände med dem och framför allt tänkte jag att de var så modiga som stod inför väldigt, väldigt många främlingar och läste ur böcker som kanske ingen annan hittills fått läsa.

Jag är ganska säker på att ingen av mina dagböcker finns kvar. Under alla år och alla flyttar (plus med en ”nej de här vill jag väl inte spara? Jag vill väl inte läsa om mitt pre-tonåring-tonårings jag när jag blivit vuxen?”) har de nog offrats. Förhoppningsvis bränts upp på en soptipp.

På tal om soptipp så tömde vi förrådet på Köpenhamnsvägen idag. På måndag är det besiktning och överlämning av nycklar sen är det kapitlet färdigskrivet.

Digitalt försvunnen

Med tanke på att helgen v. 41 ska spenderas i Stockholm fick jag idén att kolla var Andrew befinner sig, ifall han flyttat till Sverige som han sa att han planerade att göra sist jag hade kontakt med honom.

Skickade ett mail. Det kom tillbaka med informationen att denna mailadress ej existerade. Märkligt #1. Även om det så klart i denna snabba tid inte är så ovanligt att man byter mail. Men att ta bort kontot?

Kollade på Twitter. Hans konto där också borta. Verkligen ingen ögonbrynshöjande upptäckt egentligen.

Sökte i mallen efter länk till hans blogg. Hittade mailet, men länken skickade mig till en sida som sa att denna domän var ledig. Märkligt #2.

Han har deletat både sin mail o blog. Det är för mig konstigt. Och jag undrar än mer hur det är med honom. Det enda jag kan göra är att höra av mig till de jag vet står honom nära. En av dem bor i Stockholm. Bara för att kolla att han i alla fall lever. Någonstans. Sen får det vara färdigstalkat.

Dagens upptäckt

Steve Martin spelar banjo. Det är ju helt fantastiskt.

Så ny spellista på g: banjo heaven.

Jag var nog en hillbilly i mitt förra liv

Att komma lindrigt undan

Det blev jakt på vägar det gick att köra in i Malmö på och vidare till Köpenhamnsvägen. Sightseeing genom Rosengård ledde till slut till Värnhem och vi fick parkera i ett torrt garage.

Men en tur ner i källaren ledde till att kolla vad kartongerna som hade fått en mjuk och genomblöt botten innehöll. Som tur var inte för mycket köra ägodelar. Mest sjukt drygt alltihop.

Det finns de som har haft det värre med vatten idag.

Bonsoir Carentan!

Efter två nätter i Paris är det äntligen dags att hämta hyrbil och köra till Normandie. Vi vaknar till ljudet av skyfall o lagom till det är dags att lämna rummet bubblar det till i magen. Jag trycker i mig juice, espresso o två små paket Nutella. 

Tågresan till flygplatsen blir varm o orolig. Mattias mage verkar vara som min, men lite fördröjd. Och vi inser att vi ska köra till Normandie magsjuka. Vi inhandlar piller för att stoppa flödet och knappar sedan in vår destination, Carentan. 

Jag kör ut från flygplatsen och Paris. Vi byter i småregn och sol på en rastplats någonstans. Köper riskakor o smoothie. Vi lyckas få i oss varsin riskaka. Efter en timme+ stannar vi igen på en parkeringsficka. Jag för att ta en Ipren och Mattias för att kräkas. Vi beundrar utsikten o skrattar utmattat åt vårt elände. 

Och det är så många krämpor att Iprenen endast hinner ta hand om en innan den går in i väggen. Kvar blir mensvärk o stela ryggmuskler. Hela vägen i mål. Mattias är en hjälte och kör. Biter ihop och kör.

Till slut kommer vi fram. Här är så tyst. Ingen trafik hörs in i hotellrummet där vi ligger smått utslagna. Vi vill inte äta. Men vi måste få i oss nåt innan läggdags.

Frågan är var det råbiffen eller en dålig mussla igår?

Vildmark och kolhydrater

Fystest ikväll. Försöker tänka snabba tankar. Fjäderlätta tankar. Att jag ska springa de där 2 km som om jag vore en gasell jagad av en utsvulten lejoninna.

Swoosh.

Och sen AMRAP. Minst 13.

Kolhydrater, var är ni?